Svensksidan

 

1789 är året för den franska revolutionen. Mardrömsscener utspelades när människor giljotinerades inför publik. Romantiken uppstod till viss del på grund av detta. Verkligheten blev så hemsk att man flydde in i en drömvärld, och man intresserade sig både för framtiden och för den tid som varit, men inte den tid som man levde i. Återigen är England föregångsland för en ny litterär epok, men romantiken var stark även i Tyskland och i Norden. När epoken så småningom tar slut runt 1830 är det som en reaktion mot att man inte beskriver det verkliga, så som omvärlden faktiskt ser ut.
Industrialisering
Under 1800-talet skjuter industrialiseringen fart ordentligt, och massor av nya uppfinningar görs. Romantikerna tyckte dock inte om de "själlösa" fabrikerna. Istället vände de sig till naturen. Både konsten och litteraturen från den romantiska epoken berättar ofta om en konflikt eller splittring inne i människan. Med hjälp av bland annat naturen skulle människan bli hel igen, menade romantikerna.
Historieintresse
Under romantiken började man intressera sig för den tid som varit (och den tid som skulle komma), och man var inte säker på att man levde i den bästa tiden. Walter Scott skrev den första historiska romanen. Han placerade sin huvudperson i medeltiden i riddarromanen Ivanhoe. Även den enskilda människans förflutna, barndomen, var av intresse när man skrev.
Geniet
Författarna under romantiken försökte ofta framställa sig själva som väldigt speciella, som om de hade magiska egenskaper. Detta var helt nödvändigt för att kunna sälja böcker, eftersom författarna inte längre fick något ekonomiskt stöd från de rika. Tidigare i den litterära historien har det alltid funnits regler för hur man skulle skriva, men under romantiken får man äntligen vara originell och skriva som man vill. Författarna slutade också att försöka undervisa och upplysa genom sina texter, och istället blir böckerna underhållning.

Romantikens författare flyr både från nutiden och från verkligheten. Det finns ofta övernaturliga inslag i dessa verk. Skräck blev ett populärt inslag i romantikens romaner tack vare författare som Edgar Allan Poe (Morden på Rue Morgue) och Mary Shelley (Frankenstein). Denna del av epoken romantiken kallas skräckromantik.