ÖVRIGT - Grammatik
Ordklasser
Substantiv
Verb
Adjektiv
Adverb
Pronomen
Konjunktioner (+ huvudsats/bisats)
Prepositioner
Interjektioner
Räkneord
Satsdelar
Allmänt om hur man tar ut satsdelar
Subjekt
Verb (predikat)
Direkt objekt (ackusativobjekt)
Indirekt objekt (dativobjekt)
Predikativ (predikatsfyllnad)
Adverbial
Substantiv
Substantiv är ord som man kan sätta "en", "ett", eller "flera" framför, t.ex. flera hundar. Många av dessa substantiv är saker som går att ta på, och dessa kallas konkreta substantiv (t.ex. en penna). Motsatsen, som inte går att ta på, kallas abstrakta substantiv (t.ex. en känsla). Även egennamn, som Peter och Volvo, hör till substantiv.
I många språk har varje substantiv ett "kön" (genus). Tyskan har t.ex. "der" (maskulint), "das" (neutralt) och "die" (feminint), medan franskan har "le" (maskulint) och "la" (feminint). På detta sätt var det tidigare i svenska också. Man kan höra spår av detta i dialekter (t.ex. klockan hon är tio). Kvar av svenskan gamla genusformer är endast två neutrala: Utrum (n-ord, t.ex. en boll) och neutrum (t-ord, t.ex ett hus).
Man kan sätta substantiv i bestämd (den bollen) och obestämd form (en boll). Dessutom kan substantiv anta entals- (katt) och flertalsform (katter). Detta fenomen kallas numerus. De ändelser som läggs på ett substantiv så att det blir flertal kallas deklinationer. De fem svenska ändelserna är -or, -ar, -er, -n, och -- (ingen ändelse alls, t.ex ett hus - flera hus).
Slutligen kan man se ett substantiv på två olika sätt i en mening. Det första sättet kallas grundform (Per, färja) och det andra sättet kallas genitivform ("ägandeform", t.ex Per s , färja s ). Dessa båda sätt, eller "fall", kallas kasus.
Verb
Substantiv är något man gör, och det går att sätta "att" framför ordets grundform, t.ex. att skriva. När man läser ett annat språk får man ofta lära sig att "ta tema" på ett verb (t.ex. hoppa, hoppade, hoppat). Kan man dessa tre former så kan man sedan bilda andra former enligt ett enkelt mönster.
"Hoppa" är verbets grundform (den form man kan sätta "att" framför) och formen kallas infinitiv.
"Hoppade" är dåtidsformen och kallas preteritum (kallades tidigare imperfekt ).
"Hoppat" är den form som kallas supinum.
Ovanstående är alltså verbets temaformer, men man kan också tala om ett verbs tempusformer ("tempus" betyder tid). Nedan följer verbets tempusformer:
"Hoppar" är formen som visar vad som händer just nu. Formen slutar alltid på -r, och heter presens.
"Hoppade" är dåtidsformen och kallas preteritum (kallades tidigare imperfekt ).
"Har hoppat" är en form som kallas perfekt. Man skapar den genom att kunna temats tredje form (supinum) och lägga på "har".
"Hade hoppat" är en form som kallas pluskvamperfekt. Man skapar den genom att kunna temats tredje form (supinum) och lägga på "hade".
"Ska hoppa/kommer att hoppa r en form som kallas futurum. Man skapar den genom att kunna temats första form (infinitiv) och lägga på "ska" eller "kommer att".
Det finns en hel mängd verb som böjs precis som "hoppa", som alltså slutar på -e i preteritum och -t (eller -de) i supinumformen. Dessa regelbundna verb kallas svaga verb. Deras motsats är starka verb, som ofta byter vokal i en eller två av formerna, t.ex. gå, gick, gått.
Verb kan vara finita eller infinita. Ett finit verb kan stå för sig självt i en mening (alltså presens eller preteritum) medan infinita verb måste ta hjälp av ytterligare ett verb (ett s.k. hjälpverb ) för att kunna stå i en mening (alltså infinitiv eller supinum). (Det verb som inte fungerar som hjälpverb kallas huvudverb.)
Verb kan göras passiva genom att man lägger på ett -s (t.ex. Kalle visar presentationen - Presentationen visas av Kalle).
Ett verb kan stå på tre olika sätt, modus, i en mening. En av dessa är imperativ, uppmaningsformen som man gärna sätter utropstecken efter, t.ex. Hoppa! Sitt! Tänk! En annan är konjunktiv, som uttrycker önskningar. Detta modus är nästan helt utdött. Kvar finns några få ord som "finge" och "vore". Resterande ord hör till indikativ, vilket står för det som är faktiskt och verkligt.
Adjektiv
Adjektiv är ord som är bestämningar till substantiv eller pronomen. Som exempel kan vi ta meningen "Hunden var gul "/"Den var gul ". Ordet "gul" säger något om hunden/den, och är alltså ett adjektiv.
Ett adjektiv kongruensböjs, vilket innebär att slutbokstäverna på adjektivet beror på ordet som adjektivet är en bestämning till (ett gul t hus, en gul villa, flera gul a tulpaner).
Ett adjektiv kan kompareras (engelskans compare betyder som bekant "jämföra"). De tre komparationsformerna är positiv (fin), komparativ (finare) och superlativ (finast). Vissa adjektiv, oftast långa adjektiv, böjs med "mer" och "mest", t.ex. adjektivet "spännande".
Adverb
Adverb är - något förenklat - ord som svarar på frågorna När?, Var? och Hur?. "Inatt", "på taket" och "försiktigt" är alltså exempel på adverb. Dessutom finns några andra grupper av adverb (de nyss exemplifierade kallas tidsadverb, rumsadverb och sättsadverb) varav den kanske viktigaste heter satsadverb (icke att förväxla med sättsadverb). Satsadverb brukar sägas kunna påverka hela innebörden av en mening. Exempel på satsadverb är inte, bara, också, kanske, nog, ju, väl, faktiskt, gärna, möjligen och troligen.
Sättsadverben kan ibland vara svåra att skilja från adjektiven. Är de fetstilta orden i de följande två meningarna adjektiv eller (sätts-)adverb?
Han sprang snabbt.
Han är snabb.
Lösning A : Adjektiven är bestämningar till substantiv och pronomen. Sättsadverb är bestämningar verb, adjektiv och andra adverb. I första meningen säger snabbt något om hur någon sprang (och sprang är ett verb). I andra meningen säger snabb något om Han (och Han är ett pronomen). Snabbt i första meningen är då ett adverb, medan snabb i andra meningen är ett adjektiv.
Lösning B : Ett adjektiv kongruensböjs, vilket innebär att slutbokstäverna på adjektivet beror på ordet som adjektivet är en bestämning till (ett gul t hus, en gul villa, flera gul a tulpaner). Om vi prövar att göra om meningarna till fleral, så ska snabbt och snabb förändras om de är adjektiv:
De sprang snabbt. (Ingen förändring av ordet snabb. Detta måste vara ett adverb.)
De är snabba. (Snabb har förändrats - kongruensböjts. Detta måste vara ett adjektiv.)
Pronomen
"Nomen" är ett annat ord för substantiv ("noun" på engelska), och pro betyder "istället för". Pronomen finns alltså "istället för substantiv". Vad innebär då detta? Jo, det är tänkbart att skriva "Mannen var trött, så mannen gick till sängs", men betydligt vanligare att skriva "Mannen var trött, så han gick till sängs". Ordet han är alltså ett pronomen. Dessa delas upp i nedanstående klasser:
Personliga pronomen: jag, du, han, hon, den, det, vi, ni, de
Possesiva pronomen (ägande - jfr engelskans "possess"): min, din, hans, hennes, vår, er, deras
Relativa pronomen (relaterar tillbaka till ett substantiv): som, vars, vilken, vilket, vilka
Reflexiva pronomen: mig, dig, sig, oss, er, sig
Reciproka pronomen: varandra (enda ordet i denna klass)
Demonstrativa pronomen (man demonstrerar genom att peka och säga): den här, det där, denna, detta
Bestämda/obestämda artiklar: en, ett, den, det, de
Pronomen kan vara obestämda, indefinita, eller bestämda, definita. Exempel i första fallet är någon, somliga, man, vem, vilka, vad. Exempel i andra fallet är han, min, sig, det här.
Konjunktioner (+ huvudsats/bisats)
Konjunktioner är ord som binder samman två meningar till en. Texten "Lisa hoppar. Pelle flyger. Karsten vill inte vara med." blir lätt tråkig att läsa p.g.a. de korta meningarna. Istället kan man skriva "Lisa hoppar och Pelle flyger, men Karsten vill inte vara med." "Och" och "men" är de två vanligaste konjunktionerna, och dessa ord ser nästan alltid till att meningen flyter bra. Ytterligare exempel på ord i samma ordklass är "eller" och "för".
I exemplet i det föregående stycket finns det tre meningar. När dessa görs om till en mening innehåller denna mening tre olika satser. Ett sätt att ta reda på hur många olika satser som finns i en mening är att sätta in ordet "inte" i meningen. Det finns lika många satser i meningen som man kan sätta in ordet "inte":
| "Kalle är en pratsam typ, men det är inte Lotta, eftersom hon var tyst." | "Kalle är inte en pratsam typ, men det är inte Lotta, eftersom hon inte var tyst." |
Meningen innehåller alltså tre satser (vilka ibland avdelas med kommatecken, men inte alltid). Dessa satser delas in i huvudsatser och bisatser. BIFF -regeln säger att "om satsen är en B isats, så står ordet Inte Före Första verbet". Verben i meningen ovan är "är", "är" och "var". Alltså är "eftersom hon var tyst" bisats och de övriga två är huvudsatser.
En korrekt svensk mening måste innehålla minst en huvudsats. Det är anledningen till att meningen "Peter, som var en trolkarl." inte låter bra.
De konjunktioner som binder samman satser av samma slag (t.ex. två huvudsatser) kallas samordnande konjunktioner. I vårt exempel är "men" en samordnande konjunktion. Motsatsen, konjunktioner som binder samman olika satser ("eftersom" i vårt exempel), kallas underordnande konjunktioner. Ibland menar man att underordnande konjunktioner är en egen ordklass, och då kallas underordnande konjunktioner för subjunktioner.
Prepositioner
Prepositioner är något av en slasktratt där man trycker in alla småord (och vissa större) som inte passar in i någon annan ordklass, t.ex före, efter, framför, från, till, på, i, hos, för, om, i stället för, med anledning av, för --- sedan.
Interjektioner
Interjektioner är utrop som Aj!, Bu!, Hej! och Helsicke!.
Räkneord
Räkneord är grundtal (ett, två) och ordningstal (första, andra).
Att ta ut satsdelar
När man ska ta ut satsdelar i en mening är det till stor hjälp att veta hur många satsdelar som finns i meningen, samt vilka ord som är satsdelar. Det är nämligen långt ifrån alla ord i en mening som är egna satsdelar. Däremot ingår alla ord i en mening i en satsdel. För att ta reda på vilka ord som är egna satsdelar, börjar man med att flytta runt orden i meningen. Alla ord som kan stå först i meningen (samtidigt som meningen fortfarande är en fungerande mening) är en egen satsdel. Man kommer att märka att de ord som inte kan stå först i meningen hela tiden håller ihop med ordet framför. Detta beror på att det ingår fler ord i denna satsdel. Vi tar meningen "Jag diskar." som exempel.
Jag diskar. (Meningen fungerar.) Både ordet "Jag" och "diskar" kan stå först i meningen. De är således egna satsdelar. Meningen innehåller två satsdelar. |
Vi tar en ny mening som exempel: "På lördag ska jag damma."
På lördag ska jag damma. (Meningen fungerar.) Ordet "lördag" kan inte stå först i meningen och är då ingen egen satsdel. Ordet måste höra ihop med det föregående i originalmeningen. Om vi tittar på de andra meningarna märker vi att "på lördag" hela tiden sitter ihop med samma ordföljd. "På lördag" är alltså en av våra satsdelar, och eftersom samtliga andra ord i meningen kunde stå först har vi att göra med fyra satsdelar. För att göra det tydligt för oss ramar vi in de satsdelar som finns i meningarna: Exempel 1:
|
Nu blir det mycket lättare att ta ut satsdelar.
Subjekt
Subjektet i en mening är den eller de som utför något. I meningen "Jag hoppar." är det "Jag" som utför något. "Jag" är alltså subjekt. I meningen "Har hunden tänkt att svara?" är det "hunden" som är subjektet. Det behöver inte vara en person, eller ens en sak som utför något. Subjektet i "Det regnar." är ordet "Det".
En grammatiskt korrekt, svensk mening måste innehålla ett subjekt och ett verb (som tidigare kallades predikat). Därför är meningen "Tänkte gå till ICA." inte grammatiskt riktig eftersom meningen inte har något subjekt. Den korrekta meningen är egentligen "Jag tänkte gå till ICA.", men i talspråk och informellt skriftspråk utelämnas subjektet ofta. Utelämnade av subjektet är som sagt grammatiskt fel, men meningen kan ändå fungera i vissa sammanhang där grammatisk korrekthet är mindre viktig. Detta kan t.ex. gälla viss skönlitteratur och vissa tidningstexter, som kåserier.
Verb
Verb är den satsdel som berättar vad subjektet utför. I meningen "Jag hoppar." är det "hoppar" som utför något. "Hoppar" är alltså verb. Satsdelen verb hette tidigare predikat, men eftersom satsdelelen verb (predikat) är exakt samma ord som ordklassen verb är det säkerligen bra att namnet nu är "verb" för både ordklassen och satsdelen. En mening kan ha flera verb.
En grammatiskt korrekt, svensk mening måste innehålla ett subjekt och ett verb (som tidigare kallades predikat). Därför är tidningsrubriken "Ingesson till IFK Göteborg." inte grammatiskt riktig eftersom rubriken inte har något verb. Den korrekta meningen är egentligen "Ingesson flyttar till IFK Göteborg.", men i tidningsspråk - särskilt i rubriker - utelämnas verbet ofta på grund av platsbrist. Utelämnade av verbet är som sagt grammatiskt fel, men meningen kan ändå fungera i vissa sammanhang där grammatisk korrekthet är mindre viktig. Det bästa exemplet på detta är just tidningsrubriker.
Direkt objekt (Ackusativobjekt)
Direkt objekt är den satsdel som svarar på frågan Vad + verb + subjekt. "Jag ser en hund." blir med nyss nämnda formel Vad + ser + jag? Svaret är "en hund", och "en hund" är då direkt objekt (eller ackusativobjekt som satsdelen tidigare hette).
En mening behöver dock inte innehålla något direkt objekt. Vi tar meningen "Han hoppade högt." som exempel. För att ta reda på om meningen innehåller ett direkt objekt använder vi ovanstående formel: Vad + hoppade + han? "Högt" är inget bra svar på frågan. Snarare borde man fråga hur han hoppade. Meningen har inte något direkt objekt.
Indirekt objekt (Dativobjekt)
Direkt objekt är den satsdel som svarar på frågan Åt/för/till vem + verb + subjekt + indirekt objekt. "Jag ger en hund till dig." blir med nyss nämnda formel Till vem + ger + jag + en hund? Svaret är "till dig", och "till dig" är då indirekt objekt (eller dativobjekt som satsdelen tidigare hette).
En mening behöver dock inte innehålla något indirekt objekt.
Predikativ (Predikatsfyllnad)
Predikativ är den satsdel styrs av verben vara, bliva, heta, kallas, förefalla. Vissa verb kan inte stå ensamma i en mening tillsammans med enbart ett subjekt. "Jag sjunger." fungerar som en mening, men "Jag heter." är en nonsensmening utan innebörd. När verben vara, bliva, heta, kallas och förefalla (och ett par liknande verb) finns i en mening, finns också predikativ (som tidigare hette predikatsfyllnad). I "Jag heter Henke." är "Jag" subjekt, "heter" verb och "Henke" således predikativ.
Tidigare hette satsdelen verb som bekant "predikat", och eftersom vissa av predikaten behövde hjälp, fyllnad, kallades satsdelen tidigare predikatsfyllnad.
Adverbial
Adverbial är den satsdel som svarar på frågan När/var/hur + verb + subjekt. "Jag hoppar högt" har då ett adverbial, nämligen "högt": Hur + hoppar + jag? Svaret är "högt". Adverbial är för övrigt exakt samma sak som adverb, med den skillnaden att adverb refererar till ordklass och adverbial till satsdel. Vi har tidigare sett att satsdelen predikat bytt namn till verb, eftersom ordklassen verb och satsdelen predikat var samma sak. Vågar man hoppas att vi i framtiden får ett ord för adverb och adverbial?