LITTERATUR- OCH SPRÅKHISTORIA - ANTIKEN
Antiken i ljud och bild:
"Redan de gamla grekerna ..." är en av de vanligaste inledningarna på tal. Det är inte så konstigt att citatet lyder som det gör, för grekerna var först med väldigt mycket. På 700-talet f.Kr. bodde väldigt många människor i Grekland, framför allt på fastlandet. Denna trångboddhet gjorde att många av greker flyttade till de närliggande öarna i Medelhavet. Tack vare att de byggde handelsstationer och städer på öarna kunde grekerna snart kontrollera handeln på Medelhavet. En kultur uppstod då som var vida överlägsen allt som dittills funnits.
Nyskapande
Aristoteles och Pythagoras hette två grekiska filosofer som försökte komma fram till hur världen egentligen fungerar, och från deras funderingar föds matematiken och naturvetenskapen. Arkitekter reser väldiga byggnader. Retoriken - konsten att övertyga i tal och skrift - utarbetas. De första olympiska spelen går av stapeln. Dessutom skrivs texter som direkt har påverkat hur moderna texter och filmer skapas och presenteras.
Lyrik
Om man skriver inom genren lyrik, kallas texten som skrivs för dikt. En av de mest kända antika författarna inom lyriken hette Sapfo. Hon skrev dikter som har tolkats som kärleksdikter till en annan kvinna. Sapfo bodde på ön Lesbos, och ordet "lesbisk" har sedermera kommit att beteckna en homosexuell kvinna.
Epik
Genren epik var något som antika underhållare, så kallade rapsoder, ägnade sig åt. Rapsoderna reste runt och berättade historier. Huvuddragen i dessa historier kände publiken redan till, men rapsoden berättade på sitt eget sätt, och kunde mycket väl lägga till extra detaljer ibland. Berättelserna handlade om gudar och hjältar, och om krigsäventyr. Dessa långa berättelser om äventyr och hjältar kallas epos (som alltså berättas inom genren epik). Från början var eposen muntliga, men sedan skrevs de ner. De mest kända av alla kallas Iliaden och Odysséen. Enligt legenden skrevs de ner av rapsoden Homeros, men det är långt ifrån säkert att Iliaden och Odysséen ens skrevs av en enda person. Under alla omständigheter räknas Iliaden och Odysséen som de första nedskrivna berättelserna någonsin, och den litterära perioden antiken börjar i och med att dessa verk skrivs ner - ca 700 f.Kr.
Enligt myten hade gudarna bjudit in till gudafest, men man hade "glömt" att bjuda in tvedräktens - bråkets - gudinna. Som hämnd tog denna ett äpple och skrev "Till den skönaste" på, och kastade in i festlokalen. Naturligtvis ville alla gudinnor vara den som var vackrast, så en skönhetstävling anordnades med de tre vackraste gudinnorna. Till jury utsågs den tidens vackraste dödliga man, Paris från Troja. Samtliga gudinnor försökte muta Paris för att han skulle välja "rätt". Till slut utsågs kärlekens gudinna Afrodite till den skönaste, och som muta hade Paris fått den vackraste dödliga kvinnan, sköna Helena från Sparta. Olyckligtvis var hon gift, så hennes man, kung Menelaos av Sparta, och hans bror, kung Agamemnon av Aten, samlade ihop en armé för att ta tillbaka sköna Helena. Resultatet blev den långa belägringen av och det långa kriget mot Troja - handelsstaden på Turkiets västkust. Grekerna kallade staden "Ilion", och Iliaden handlar alltså om kriget mot Troja.
I Iliaden finns inget om hur kriget slutar. Istället berättas detta i Odysséen genom korta återblickar. Odysséen handlar framför allt om grekernas långa resa hem efter nio års krig.
Drama
I månadsskiftet mars-april anordnades varje år en fest till guden Dionysos (vinguden) ära. Under festen tävlades det i körsång och dans. Varje kör hade en försångare som växelsjöng med kören. En dag fick en försångare (legenden säger att försångaren hette Thespis) för sig att uppträda som om han var en annan person, istället för att sjunga om denna person. Detta innebar födelsen för den moderna teatern. Thespis blev mäkta populär, och snart började man med tävlingar i drama (teater) på Dionysosfesten. I god tid innan festen beställde då en hög tjänsteman dramer av tre författare åt gången. Tjänstemannen skaffade också fram sponsorer. Författarna skulle skriva tre tragedier och ett satyrspel (där man var utklädda till satyrer) var. Varje författare hade en dag på sig att uppföra sina fyra spel. Publiken kom från alla samhällsklasser. Vissa teatrar rymde upp till 15 000 åskådare.
Dramerna byggde på gamla släktsagor som publiken kände väl till. Detta ökade spänningen för dem och var en förutsättning för spelet. Det fanns vissa regler att hålla sig till om man ville skriva ett drama, särskilt om man ville skriva en tragedi (som var den finaste formen av skådespel):
1) Dramat fick bara utspelas på en enda plats, t.ex. framför ett palats.
2) Dramat fick inte vara längre än en dag. Med denna regel avses inte tiden då publiken sitter och tittar på, utan själva handlingen. Eftersom denna regel begränsar handlingen betänkligt, kastade man ofta in en budbärare i början av dramat som återberättade vad som hänt tidigare.
3) Handlingen fick bara ha ett enda spår, inga sidospår. Numera har våra såpoperor många spår. (Samtidigt som publiken undrar hur Ken ska berätta för Barbie om sin otrohet, planerar Kain hur han ska få tyst på ryktesspridaren Abel, samtidigt som...)
Skådeplatsen hade otroligt bra akustik som knappt kunnat återskapas ens med våra dagars moderna byggnadskonst. Publiken satt som i en hästsko runt scenen. (Det grekiska ordet "teatron" betyder egentligen åskådarplatser.) I mitten fanns den runda scenen, vars namn från början var "orchestra". Bakom scenen fanns en byggnad som kallades "skene" (jfr ordet "scen"), som fungerade som dekoration i form av t.ex. ett palats, och samtidigt tjänstgjorde byggnaden som omklädningsrum åt skådespelarna. Här finns en teckning av en antik skådeplats, en s.k. amfiteater. Även om akustiken var väldigt bra bar skådespelarna masker som var formade som en tratt framför munnen. Dessa masker var ofta färgglada med t.ex. en ledsen min eller en glad min. Dessa masker har sedan dess blivit symbolen för teater.
De mest kända antika dramaförfattarna är Aiskylos, Euripides och Sofokles. Den sistnämde skrev dramat Kung Oidipus. Känd är också komediförfattaren Aristofanes, som skrev om de sexvägrande kvinnorna i dramat Lysistrate.
Rom
Handlar antiken bara om Grekland? Nej, så är det inte. Grekland bestod av en massa städer som hade självstyre. De krigade ofta med varandra, och till slut var städerna så försvagade att romarna kunde erövra Grekland. Det märkliga som hände då var att romarna granskade Greklands kultur och tyckte att den egna kulturen var sämre. Romarna tog över den grekiska kulturen (istället för att undertrycka den, som brukligt är när ett land erövras). Dock försökte man göra om den till sin egen. Grekland hade ett nationalepos i form av Iliaden/Odyssén, och därför skrev romarna ett eget, liknade verk: Aeneiden. Författaren till Aeneiden hette Vergilius. Även om detta är ett stort verk så råder det ingen tvekan om att Vergilius lånat delar och härmat berättartekniken från Odyssén. Den store hjälten i Aeneiden heter Aeneas.
Catullus var den lyriker som lät sig inspireras av Sapfo, och komediförfattaren och dramatikern Plautus tog efter Sofokles och Aristofanes. Plautus förlade till och med handlingen i sina pjäser till Grekland.
Slutligen måste nämnas att Rom faktiskt hade egna artister som klarade sig bra utan att härma grekerna. En sådan är Cicero, som var advokat och retoriker (retorik=konsten att övertyga). Han blev en av de mest kända talarna genom tiderna, och nutida talare läser fortfarande hans texter för att lära sig skapa bra tal.
Mytologi
Skapelsen
Enligt den rådande grekiska uppfattningen under antiken fanns från början bara ett oordnat kaos. Ur detta kaos föds Gaia (Moder Jord). Hennes son (som sedan blir hennes man…) Uranus (himlavalvet) ger jorden den skepnad den har idag, och dessutom skapar han blommor, träd, djur och fåglar. Moder Jord föder även trehövdade titaner och enögda cykloper. Uranus kastar ner cykloperna i underjorden, vilket inte gillas av Moder Jord. När titanerna föds övertalar Moder Jord dem att ta hämnd på sin far. Den yngste av titanerna – Kronos (tiden) – blir ledaren. Han slår ihjäl sin far och blir världsalltets härskare.
Gudarna
Kronos gifter sig med sin syster Rhea, och hon föder de s.k. kroniderna. Det är kroniderna som blir de grekiska gudarna. Bland dessa gudar märks Hera, Hades, Poseidon och Zeus. Kronos blir spådd att hans son ska förgöra honom, och därför äter Kronos upp alla barnen som föds. Rhea lyckas dock gömma Zeus och låter Kronos äta upp en inlindad sten istället. Zeus besegrar Kronos vid vuxen ålder och tvingar honom att ge livet tillbaka till syskonen. Han låter Kronos dricka en alldeles speciell dryck som gör att denne blir sjuk och ur hans mun kommer alla syskonen oskadda. Till och med stenen kommer fram och faller ner till det heliga templet i Delfi där den kan beses än idag.
Kampen mellan de nya och de gamla gudarna
Tillsammans med syskonen beslutar sig Zeus för att ta strid mot titanerna, och Zeus får hjälp av cykloperna i underjorden. De ger Zeus en blixt som vapen, Hades får en osynlighetshjälm, och Poseidon en treudd. Poseidon hotar sedan Kronos med treudden medan Hades osynlig stjäl Kronos vapen. Därefter slår Zeus ihjäl Kronos med sin blixt. Nästan alla titanerna (sex män och sex kvinnor) kastas ner i underjorden för att där vaktas av tre hundraarmade jättar. Kronos krigarhövding Atlas bestraffas genom att han i fortsättningen blir tvungen att bära upp himlavalvet på sina axlar. Zeus delar därefter makten med sina bröder så att Poseidon får havet och Hades underjorden, medan Zeus själv härskar över himlen. Till gemensam boning väljs toppen av berget Olympos, och gudarna – i synnerhet Zeus själv - kallas för den skull olympier.
Människorna
Zeus beslutar nu att han ska skapa människor. Först skapar han guldålderns människor, och dessa skrattar och sjunger och lever i fullständig lycka utan att arbeta. Sedan skapar han silverålderns människor, men dessa är obegåvade och vill inte offra till gudarna, så Zeus utrotar dem.
Bronsålderns människor ägnar sig att tillverka vapen och åt att kriga med varandra. När de slår ihjäl varandra gör Zeus ett nytt försök. Han får hjälp av en titan, och lyckas skapa många av de människor som skulle komma att besjungas som hjältar. Titanens namn var Prometeus. Prometeus gjorde senare uppror mot världshärskaren Zeus genom att stjäla elden från gudarna och ge till människorna. Som straff lät Zeus fängsla honom vid en klippa, där en örn varje dag hackar på hans lever tills han slutligen befrias av Herakles. Även på människorna hämnades Zeus. Han lät Hefaistos förfärdiga den vackra Pandora, som utrustades med alla, både goda och dåliga, egenskaper. Gudarna gav henne som hustru åt Prometheus bror Epimetheus, och i hemgift fick hon med sig ett förrådsfat (ofta kallad Pandoras ask). När fatet, trots förbud och p.g.a. Pandoras nyfikenhet, öppnades, flög sjukdomar och lidanden ut, och plågar sedan dess människorna; endast hoppet blev kvar i asken.
Gudarna skapade alltså inte universum. Det tillstånd som nu råder kallas kosmos (ordning och skönhet). Kosmos styr över gudarna, som i sin tur styr över människorna. Allt ska präglas av kosmos/harmoni – både människor och saker. Detta kan man se när man betraktar ett antikt, grekiskt tempel, eller en antik, grekisk skulptur.
OS
Från år 776 f.Kr. vet man att de olympiska spelen hållits, men det är troligt att de har hållit på betydligt längre. Under tolvhundra år anordnades regelbundet dessa tävlingar till Zeus ära. Tiden mellan dessa tävlingar, en fyraårsperiod, kallas på grekiska för en olympiad. Ordet ”olympiad” har alltså inte alls att göra med tävlingarna i sig. De som tävlade kallades olympier, vilket även var benämningen på de gudar som bodde på Olympen.
På en forngrekisk diskus finns inristat: "Olympia är en helig ort. Den som vågar beträda denna plats med väpnad makt ska brännmärkas som gudahädare." Detta berodde på att man från år 776 förklarade att de fyra dagarna – senare fem – innebar en helig vapenvila. Grekland bestod av en mängd statsstater som alla krigade med varandra då och då. Tävlingarna kom att hjälpa freden på traven. Stränga straff väntade den som bröt mot dessa regler.
Före spelen reste härolder runt i Grekland – och senare Rom – för att inbjuda alla fria män till att delta i spelen. Till spelen kom också de största skalderna, konstnärerna, filosoferna och politikerna.
Efter de inledande festtågen och offerceremonierna svor de tävlande den olympiska eden. Sedan följde tävlingar i löpning, brottning, allkamp, vapenlöpning, femkamp, kappridning, kappkörning och knytnävskamp. I allkamp (pankration) kombinerades boxning och fribrottning till något som nästan blev fritt slagsmål, vilket mycket väl kunde sluta med döden. Kappkörningen utfördes med tvåhjuliga vagnar, på vilka körsvennen stående tyglade ett fyrspann. Även detta var tämligen riskabelt.
OS innebar också fest i form av marknader, teaterföreställningar, vältalighetsprov och pampiga gästabud. Endast män fick tävla och endast män fick titta på. Detta senare kanske för att alla som tävlade var nakna. Vid en löptävling hade för länge sedan en deltagare tappat skynket för livet, och upptäckte att det faktiskt gick snabbare så.
Det var en stor ära att krönas till olympisk segrare. Denne vinnare fick – förutom palmblad och ett krus olivolja – rätt att resa sin egen staty i Olypia, och han hyllades vid hemresan med penninggåvor och festtåg.
Vad hände?
Under romartiden blev det svårare att upprätthålla vapenvilan, och det blev allt fler professionella idrottare i spelen. År 86 f.Kr. plundrades Olympia, och år 80 flyttades tävlingarna till Rom. Slutligen förbjöds tävlingarna av en kristen kejsare år 394 e.Kr. och han lät bränna hednatemplen. (Tävlingarna var ju en hyllning till Zeus.) Platsen för spelen (Olympia) kom senare att begravas under jordbävningar och översvämningar. Under 1900-talet har man lyckats gräva fram och frilägga platsen igen. 1896 inleddes de moderna spelen efter några misslyckade försök tidigare år. Bortsett från åren 1916, 1940 och 1944 har spelen sedan dess hållits vart fjärde år, och från 1924 infördes vinterspel.
