LITTERATUR- OCH SPRÅKHISTORIA - Medeltiden/Nordisk medeltid
Denna sida finns inspelad i mp3-format och i filmformat. Högerklicka gärna på filerna nedan till höger och välj "spara länk som". Ladda gärna över filerna till din mp3-spelare/telefon.
Ljudbakgrunderna i filmerna nedan är inspelade av De Vandrande Kvinterna. Fethaja.se bockar och tackar för tillståndet att använda musiken i detta sammanhang.
Medeltiden i Europa inleds ca 500 e.Kr. I Sverige kan man inte tala om medeltiden förrän ca 800 e.Kr. Medeltiden upphör 1492, när en viss Christofer Columbus upptäcker Amerika.
Religion
Medeltiden var de stora världsreligionernas tid. Kristendom, islam och buddism blev alla väldigt framgångsrika, och i Europa var det framför allt den romersk-katolska kyrkan som växte sig stark. I klosterbiblioteken förvarades handskrifter från antiken. Notera att under hela medeltiden producerades färre böcker i hela Europa än vad som finns idag i ett modernt svenskt gymnasium. Det berodde på att böckerna skrevs för hand, eller kopierades för hand, och begynnelsebokstäverna till ett kapitel var ofta så vackra att de närmast liknade konstverk. Till kyrkorna sökte sig unga män från hela Europa för att skaffa sig utbildning. Det var nämligen bara i kyrkorna man kunde få lära sig att läsa och skriva.
De människor som blev kristna fick lära sig att leva efter sju dygderna, och att hålla sig ifrån de sju dödssynderna. Handlade man fel kunde man ändå få syndernas förlåtelse i bikten. Då skulle man gottgöra den man burit sig illa åt mot, och om man gjort något mot Gud fick man ofta ge en gåva till kyrkan. Medeltidsmänniskorna var måna om att leva på rätt sätt, eftersom de trodde att livet inte tog slut när kroppen dog. Författaren Dante beskrev hur livet efter döden skulle kunna se ut i Divina Commedia (Den gudomliga komedin). Han tänkte sig att beroende på om man var ond eller god i livet så hamnar man på olika ställen i döden. Ju ondare man varit, desto djupare ner i helvetet hamnar man och så vidare. Mellan slutstationerna himmel och helvete finns skärselden. Där hamnar de som ännu inte är tillräckligt renade för att få träda in i paradiset.
Kultur
Från och med 1100-talet försvagades kyrkans inflytande på det som folket läste (men i alla andra sammanhang var kyrkan fortfarande oerhört stark), och man började istället lyssna på berättelser om modiga riddare och fagra jungfrur i Tristan och Isolde, Rolandssången och sagan om Kung Arthur. Genom riddarromanerna fick läsaren lära sig att man skulle vara artig, ha självbehärskning och gott bordsskick. Med "romaner" avses inte den betydelse ordet har idag. Ordet "roman" innebar från början att boken var författad på det språk som folket talade i det land där boken skrevs. Det vanliga var annars att böckerna skrevs på latin. Först i slutet på medeltiden kom ordet ”roman” att betyda en längre berättelse. Under denna riddarkultur var gränserna mellan mäns och kvinnors uppgifter tydliga. Pojkar skulle kunna strida, och fick därför lära sig att rida och jaga. Flickor skulle sköta hemmet, så deras utbildning handlade om allt som hörde hemmet till. Dessutom skulle de kunna behaga sina framtida män. Viktigast, för både pojkar och flickor, kvinnor och män, var att plikten gick före allt. Detta lärdes bland annat ut i kärlekshistorierna som de få läskunniga läste upp för dem som inte kunde läsa. Kvinnan var viktig, eftersom hennes uppgifter var viktiga. Detta gällde framför allt bonde- och borgarkvinnan. Adelskvinnan var viktig som någon att gifta bort för att få en starkare släkt.
Det blev så småningom populärt att i vissa böcker driva med adelsmännen, köpmännen och prästerskapet. Kringvandrande artister spred berättelserna. Berättelserna skrevs ner, ofta anonymt, baserade på de muntliga berättelserna.
Samhälle - Europa och Norden
Under medeltiden var samhället i hela Europa hierarkiskt, vilket innebär att det var uppdelat i klasser. Överst var furstarna (som kallades frälse = befriade från skatt) och de högsta inom kyrkan. Högadeln utgjorde endast någon procent av befolkningen, men det var de som bestämde tillsammans med kungen. I Sverige var det ungefär 20 familjer som hade denna bestämmanderätt. Under fanns vasallerna, som var höga adelsmän, som efter att ha svurit trohetsed åt kungen eller biskopen fått ett jordområde till låns. Under dessa vasaller fanns lägre vasaller som i sin tur försörjdes av livegna (livegen=nästan som slav) jordbrukare. 90 % av Nordens befolkning under medeltiden var bönder. Ovanför bönderna fanns borgarna. Borgarna levde på handel och hantverk, och var tvungna att ansöka för att bli borgare. Dessutom var de tvungna att ha två personer som gick i god för att de var hederliga. En kvinna kunde bara bli borgare om hennes man dog och hon tog över hans syssla. Denna typ av hierarki kallas feodalism.
1100- och 1200-talet innebar att det blev många fler människor i Europa, och därmed växte städerna och handeln utökades. Adelsmännen, prästerskapet och köpmännen blev rikare. Med hjälp av de kunskaper som Europa tillägnade sig, t. ex. konsten att använda krut, siffror och papper, förvandlas Europa till en stormakt. Bönderna fick däremot betala skatt till både kyrkan och adeln, och hade det svårt. Därefter slog digerdöden till. Möjligen dog så mycket som 1/3 av Europas befolkning under 1300-talet. Konstigt nog förde katastrofen en del goda saker med sig. Exempelvis hade många läskunniga strukit med, vilket bland annat ledde till att det krångliga svenska skriftspråket kunde moderniseras och förenklas. För Europas bönder ledde digerdöden till bättre arbetsvillkor. De hade blivit betydligt färre, så nu fanns det för få bönder. Tidigare hade bönder levt nästan som slavar gentemot adelsmännen, men nu kunde bönderna förhandla sig till ett bättre liv. Adeln försvagades, och makten gick sakta över från adeln till borgarna (köpmännen) i städerna.
Sverige var glest befolkat under medeltiden. Gränserna var också annorlunda. Kartan visar hur Sverige såg ut på medeltiden. Finland ingick i Sverige, och 1397 bildades Kalmarunionen mellan Sverige, Norge och Danmark, för att kunna hävda sig mot de mäktiga tyska köpmännen. Detta rike var länge det största i Europa. Unionen upphörde 1523 i och med att Gustav Vasa blev kung och föste danskarna ur landet.
Det fanns skolor under medeltiden, alla knutna till kyrkan. De som gick i skolan var söner till adelsmän, borgare och präster. Ville man fortsätta att studera fick man söka sig till universiteten i Prag, Bologna och Paris. Många unga män studerade utomlands för att sedan komma tillbaka med nya kunskaper. Vissa döttrar till rika adelsmän och borgare fick också studera, då de sedan kanske skulle få ansvaret för en större gård eller ett slott.
Författarna och verken
Dante Alighieri är den kanske störste författaren under medeltiden. Han föddes i Florens i Italien, men blev landsförvisad av sina politiska motståndare. Han kunde aldrig komma tillbaka till sin födelseort, så han hämnades genom sina texter. Hans mästerverk är Den gudomliga komedin (Divina Commedia). I Divina Commedia, som tog 20 år att skriva, går huvudpersonen Dante vilse i en skog. Han kan inte finna "den rätta vägen", vilket antyder att detta inte bara handlar om en vandring i en skog, utan också en vandring genom livet. Tre vilddjur dyker plötsligt upp och hotar honom: En leopard (vällusten), ett lejon (högmodet) och en varginna (girigheten). Det är alltså tre av dödssynderna som lockar honom. En diktare från det antika Rom, Vergilius, hjälper Dante i boken, och tar honom med på en vandring för att finna "den rätta vägen". Tillsammans går de igenom Helvetet och träffar de olyckliga själar som hamnat där. Därefter tar de sig igenom skärselden (där man ska renas för att kunna komma till paradiset). Slutligen tar Dantes ungdomskärlek Beatrice (som Dante aldrig ens pratat med) över efter Vergilius, när vandringen leder in i paradiset. Den sista biten i paradiset har Dante Gud själv som följeslagare.
Giovanni Boccaccio föddes också i Italien, och det verk han har blivit känd för heter Decamerone (som betyder "de tio dagarna"). I verket beskriver Boccaccio hur pesten kommer till Florens år 1348, och för med sig död. Tio unga människor flyr ut på landet för att undkomma pesten, och för att fördriva tiden berättar de historier för varandra. Berättelserna handlar ofta om kärlek, och är ibland småfräcka. Boccaccio skapar med detta litteraturhistoriens första novellsamling.
Engelsmannen Geoffrey Chaucer skriver (efter att ha läst och översatt Decamerone) en egen version han kallade Canterbury Tales. De som i detta verk berättar sina korta historier är ett resesällskap som består av pilgrimmer.
Tristan och Isolde berättar om hur förbjuden kärlek straffar sig, och visar på det sättet att det är plikten framför allt som gäller.
Under 1100-talet blev de franska hjältesångerna väldigt populära. Dessa sånger kallas med ett gemensamt namn chansons de geste, sånger om bedrifter, och Rolandssången är den allra största av dessa sånger. Författarna till dessa sånger är inte kända. Kanske var det underhållare vid marknader som hittade på berättelserna. Riddar Roland i Rolandssången slåss i sin här mot en fiendehär, som är alldeles för stor för att Roland ska kunna besegra den. Roland kämpar ändå tappert, som en riddare måste, och han ger till slut sitt liv när han, ensam mot fiendehären, försöker förhindra att hans svärd erövras av fienden.
Nordens medeltid
I Norden kan man inte tala om litterär medeltid förrän ca 800 e.Kr. och denna period slutade ca 1500. Varför skiljer man på europeisk medeltid och nordisk medeltid? Ja, det behöver man naturligtvis inte göra, men det faller sig naturligt eftersom perioderna dels infaller under olika århundraden, och dels skrev man på så olika sätt och om så olika saker i Norden jämfört med övriga Europa. När man pratar om "Nordens litterära medeltid" så menar man i själva verket Islands litterära medeltid, för det är framför allt myterna och sagorna från Island vi har kunskap om. Detta beror på att hela Norden blev kristet under medeltiden, och kyrkans män i Sverige, Norge och Danmark försökte få medeltidens människor att glömma både litteratur och traditioner som hade med de gamla asagudarna att göra. På Island var det annorlunda. Inte förrän på 800-talet e.Kr. började norska bondehövdingar att bosätta sig på Island. Barnen fick tidigt lära sig att rabbla namnen på förfäderna och deras öden. Det var dessa barn som blev präster när Island blev kristet vid 1000-talet, och eftersom de vant sig vid att berätta om sin kultur och släkt såg prästerna till att de gamla myterna och sagorna blev nedskrivna. (OBS! Glöm inte att läsa om det nordiska samhället under rubriken "Samhälle - Europa och Norden" här ovan.)
Religionsbyte
I den gamla asatron var släkten viktigast av allt. Om en släktmedlem slogs ihjäl såg släkten genast till att hämnas på mördaren eller någon i mördarens släkt. Eftersom även detta dåd måste hämnas kunde det sluta med att hela släkter utplånades när de tog livet av varandra. Att hämnas på en släkt på detta sätt kallas blodshämnd. Det var väldigt viktigt att släkten hade ett gott rykte. I Norden trodde människorna på många olika gudar, och då varje gud hade sitt speciella område fick man välja rätt gud att be till i de situationer som uppstod. Man trodde också på allehanda väsen, som ulvar, skogsrån och vättar, och vidskepligheten var utbredd. Dessutom hade de nordiska medeltidsmänniskorna en stark tro på ödet. I asatron får man ett öde när man föds, och det finns inget man kan göra för att förändra det. När kristendomen tog över - vilket absolut inte skedde över en natt - förväntades människorna ta avstånd från allt som beskrivits ovan. Istället för släkten var det den enskilda människan och hennes frälsning som sattes i centrum. Man fick nu absolut inte döda någon, och blodshämnd var förbjudet. Dessutom fanns det bara en enda gud, vars son hade lidit på korset för människorna. Det visade sig vara svårt att bli av med asatron helt - tänk bara på orden onsdag och torsdag - "Odens dag" och "Tors dag" - och tron på det övernaturliga lever än idag kvar hos många människor.
Litteraturen
Litteraturen var från början muntlig. Både kvinnor och män berättade alltså sina historier. När kristendomen tog över fick kvinnorna inte längre lära sig läsa och förväntades "tiga i församlingen". Kristendomen försämrade kvinnornas status avsevärt.
De isländska sagorna är behållningen från denna tid, och de har inspirerat många sentida författare. Ordet "saga" betyder för övrigt "berättelse", och det är framför allt berättelser om vad släkterna hade för sig som åsyftas. Dessa berättelser började berättas långt före kristendomens ankomst, men när de skrevs ner hade kristendomen funnits i landet i närmare 200 år. Detta gjorde att både asatron och kristna idéer blandades i historierna.
Stil
Berättarstilen i den isländska sagan utmärks av att långa beskrivningar saknas. Det är alltså få ord, och en tuff och hård ton. Här är ett exempel: En av de män som belägrar Gunnar på Lidarendes hus får i uppdrag att smyga fram för att ta reda på om släktens överhuvud finns i huset. När spejaren kommer tillbaka frågar de andra om släktens ledare var hemma. "Det vet jag inte", svarar spejaren, "men hans spjutyxa var hemma". Därefter faller han död ner, eftersom yxan han fått i huvudet framme vid huset delat hans kranium i två delar. (Fritt efter Njals saga.) Detta sätt att skriva kallas ibland "hårdkokt" (tufft, utan känslor), och var länge populärt i amerikanska TV-deckare.
Man ser vidare exempel på isbergstekniken (=läsaren får bara en liten del av berättelsen - resten ska utspelas i läsarens huvud) i den isländska sagan. I berättarstilen ingår också ett bildspråk som är oerhört svårtolkat. Den typ av bildspråk som finns i den isländska sagan kallas kenning, och man kan se det som en slags rebus. "Svärdets svett" är t.ex. detsamma som blod, och havet beskrivs som "humrarnas båtskjul".
Det är väldigt vanligt med allitterationer i den isländska litteraturen. Allitteration, som även kallas bokstavsrim, innebär att flera ord i en fras börjar på samma bokstav. ("Fä dör, fränder dör. En dag dör ock du. Ett vet jag som aldrig dör: Dom över död man.") Troligen gjorde man så för att det var lättare att komma ihåg myterna på det sättet. De berättades ju muntligt från början.
Författarna och verken
Vad skrev man då i Norden? Snorre Sturlasson, som var islänning, är en av få författare vi känner till från denna tid. För det mesta skrev han bara ner de myter som berättades för honom, men han har författat själv också, t.ex. Egil Skallagrimssons saga. Snorres två stora verk heter Heimskringla (=Jordens krets), och handlar om de nordiska kungarna fram till 1100-talet med början på Oden, och Snorres Edda. I det sistnämnda verket lär Snorre ut hur man skriver, med t.ex. en massa olika versmått, men han berättar även om den nordiska mytologin, eftersom han ansåg att författare borde känna till denna. Ordet "edda" betyder för övrigt "gammelmor", vilket visar hur viktiga kvinnorna från början var i historieberättningen.
På 1200-talet skrevs på Island en samling av hjältedikter, kärlekspoesi och myter som man senare har kallat Den poetiska Eddan. Den poetiska Eddan saknar författare och handlar om de gamla asagudarna (Tor och Oden etc.) och om hjältar. Även om texterna är dikter, så innehåller de fantastiska berättelser om den nordiska mytologin. När denna dittills okända, isländska diktsamling hittades, trodde man att diktsamlingen hörde till Snorres Edda. Så var det dock inte, men man vet inte vem som författat diktsamlingen. På grund av missförståndet kallas diktsamlingen för Den poetiska Eddan.
I Sverige har vi inte något litterärt att komma med när det gäller myter, men vi kan istället vara stolta över våra landsskapslagar (med t.ex. Den äldre västgötalagen). Dessa lagar är skriva som fallbeskrivningar, alltså "om denna situation uppstår" så blir följden "så här".
Den nordiska mytologin
Innan kristendomen kom till Norden, trodde man på asagudarna. Följande myt beskriver hur världen fungerade enligt asatron.
Skapelsen
Från början fanns bara ett stort hål. Denna tomma rymd som fanns före världens uppkomst kallas Ginnungagapet. Norr om detta fanns Nifelheim, världen där köld och mörker härskade. Från köldens källa, Vergelmer, strömmade frostig dimma. I söder fanns det varma Muspelheim, eldens värld. Jätten Surt härskade i denna värld. Han ägde ett flammande svärd och var den som skulle förbränna världen vid ragnarök. Dimmorna från Vergelmer frös en havsvik som flödade in i Ginnungagapet och fyllde det med is. På samma gång föll också gnistor från Muspelheim i gapet, och tinade upp två gigantiska varelser: kon Audhumbla och jätten Ymer. Urjätten Ymer livnärde sig på Audhumblas mjölk. Audhumbla i sin tur livnärde sig på att slicka på de stenar och isblock som fanns i Ginnungagapet, och slickade fram den första guden, Bure. Bure lyckades hitta en fru, även hon upptinad av Audhumbla. De två blev de första av Asarna. Deras tre söner hette Oden, Vile och Ve.
Nya varelser skapades direkt ur Ymer. Ur hans vänstra arm skapades ett kärlekspar och ur hans fot ett trehövdat monster. Med hjälp av sina två bröder dödade Oden jätten Ymer. Ymers kropp blev nu den nya världen: Hans blod blev havet och hans skalle blev himlen, benen i hans skelett blev berg och hans hjärna blev molnen. Hans vävnader maldes ner i Grottekvarnen och blev jord. Denna nya värld kallades Midgård.
Från Ginnungagapet växte en stor ask upp, Yggdrasil (fornnordiska som betyder "Odens häst"), och dess grenar täckte hela världen. I Vergelmer låg draken Nidhögg och gnagde på trädets rötter (tänk på uttrycket "tidens tand"), och blev därigenom en orsak till ragnarök - världens undergång. Lite högre upp var Mimers brunn placerat, där Oden en gång gav sitt ena öga för att få dricka, och därigenom få kunskap. Vid en av Yggdrasils rötter fanns Urdabrunn, ödets brunn. Denna gav varje människa ett öde vid födseln, ett öde som följde med genom hela livet. Där fanns nornorna, de tre ödesgudinnorna. Under en rot bodde människorna.
En dag när Oden och hans bröder var ute och gick fann de två trädstammar som drivit i land och vilka guden Höner givit förmågan att tänka och tala. Dessa trädstammar hette Ask och Embla. Bröderna gav träden fria och gav dem livskraft och intelligens. Ask och Embla blev de första människorna. Oden och hans fru Frigg fick senare sönerna Tor och Balder. Balder var från början krigets gud, men då kristendomen kom till Sverige blev Balder snällare i berättelserna. I Snorres Edda var han den vänliga och rättvisa guden.
Midgårdsormen kastades en gång i havet och växte där så fort att den kom att ringla runt hela jorden och bet sig själv i svansen. Ormen släpps lös i ragnarök.
Asar och människor levde till en början lyckliga, ända tills trollkvinnan Gullveig kom och förledde människorna till vild åtrå och begär efter guld. Asarna spetsade då Gullveig på spjut och ville bränna henne. Trollkvinnans kraft var emellertid för stor, och i stället för att bli av med henne råkade asarna i strid med hela hennes släkt, vanerna. Denna strid slutade dock med förlikning. Sedan dess håller asar och vaner ihop i alla strider och kommer att stå och falla sida vid sida under ragnarök.
Varför trodde man på gudar?
Man offrade till gudarna när man ville försäkra sig om krigslycka, fred eller god skörd. Förmodligen var de mest dyrkade gudarna Oden (allfader, gudars och människors herre; visdomens gud), Tor (åskans gud och den främste krigaren bland asarna), Frö (även kallad Frej: fruktbarhetsgud) och Frigg (Odens maka). Detta antagande grundar sig bland annat på ortsnamn som finns kvar än idag, t.ex. Odensberg.
När dessa gudar dyrkades, under så kallade blot (fester), hade man också ting och marknader. Detta var en folkfest. När man klarat av det mesta av slakt och brygd var det dags för midvinterhelgen, som inträffade runt årsskiftet. Det föll sig naturligt, eftersom det ändå var för kallt med utomhusarbete. Man firade med ett midvinterblot, för man trodde att om början på året blev bra så skulle det fortsätta så. Man firade med ofantliga mängder mat och dryck, som ett tack till gudarna för året som varit. Maten var framför allt fläsk. Än i dag har vi julskinka, revbensspjäll och grisfötter. Till julen hör också julöl. Den norske kungen Håkon bestämde på 900-talet att man skulle fira jul samtidigt som de kristna, samt att man i varje hus skulle ha bryggt en viss mängd öl, eller så fick man böta. Detta offeröl avskaffades 100 år senare av en annan norsk kung och byttes ut mot högtidsöl vid jul och påsk, Johannisöl vid midsommar samt höstöl vid Mikaeli. En hednisk midvinterfest övergick alltså till kristen julfest. Ett arv från asatron är även seden att doppa i grytan. När kristendomen kom trängdes de gamla asagudarna bort, men kvar fanns lokala väsen, som tomtar, alver och vättar.
Slutet
Slutet på världen kallas ragnarök (ragna rok = "gudarnas slutöde"). Upphovet är indoeuropeiskt och inte kristet. De demoniska krafterna slipper lösa i detta slut för världen och angriper gudavärlden. Efter katastrofen stiger världen upp ur havet, och gudarna samlas åter. Kretsloppet börjar om igen.