Svensksidan

 

 

Vanliga språkfrågor (F.A.Q:s)

Det finns naturligtvis oerhört många skrivregler att hålla sig till. Nedanstående frågar tillhör de vanligaste i de svenskkurser jag haft. För vidare kunskap hänvisar jag till Svenska skrivregler som är utgiven av Svenska språknämnden. Merparten av nedanstående kommer från denna nyss nämnda bok.

Måste mina texter vara helt rättstavade?

Självklart är det svårt att rensa bort alla felaktiga stavningar och dylikt i en text. Många stora författare har haft svårt med stavningen, och undertecknad har ibland problem med att avgöra om ordet ska ha två "m" eller ett. Trots detta måste er strävan vara att få texten så korrekt som möjligt. Royal Mail (motsvarande Posten i Storbritannien) har gjort en undersökning som pekar på att stavfel och grammatiska fel kostar företaget 700 miljoner pund (ungefär 9,5 miljarder kronor) varje år . (källa: PC för Alla 5/2003) Hur reagerar ni om ni från ett företag får ett reklamblad där det finns ett stavfel i rubriken? Kanske ifrågasätter ni hur seriöst företaget egentligen är?

Hur skriver man repliker i en text?

Efter en replik kommer ofta ”sa han”, eller ”berättade hon”. Man skiljer då oftast dessa delar av meningen åt (det blir lättare att se vad personen säger då) med ett komma:
- Jaha du, sa Kent.

Man kan också ha ett utropstecken och ett frågetecken (dock ej punkt), och efter dessa är det fortfarande liten bokstav i ”sa”:
- Gör det igen! skrek Robban. (korrekt)
- Är det bra? frågade hon. (korrekt)
- Jag är hungrig. sa jag. (felaktig)
- Jag är hungrig. Sa jag. (felaktig)
- Jag är hungrig, sa jag. (korrekt)

Märk också att varje ny replik föregås av ett talstreck (-), samt att varje ny replik börja på ny rad där man slagit ENTER endast EN gång.

Får man börja en mening med "Och"?

Oftast börjar man inte en mening med ”och”, ”men” och ”så”, eftersom dessa ord är avsedda att binda ihop två meningar till en:
Jag kom. Jag segrade. = Jag kom och jag segrade.

Eftersom dessa ord (som kallas konjunktioner) ska binda ihop meningar blir det en smula konstigt om de står först:
Så jag har aldrig varit på bio. (felaktig)

Det är tillåtet ibland att börja meningen med dessa ord, exempelvis när man vill skapa en känsla av talspråk:
- Men det va' la inte bra! skrek Matte.

Nästan alltid finns det en bättre lösning istället för att börja meningen med "och" eller "men", t.ex. att binda ihop meningen med föregående mening eller att helt enkelt ta bort ordet "och" eller "men".

Ska man skriva "de", "dem" eller "dom"?

Antingen skriver man ”de” och ”dem” eller ”dom”. Oavsett hur man väljer måste man vara konsekvent när man skriver. ”De” och ”dem” fungerar i alla sammanhang, men kan vara svåra att skilja eftersom vi nästan alltid säger ”dom” istället för båda orden när vi talar. ”Dom” betraktas i många sammanhang som talspråk, och är därför mindre lämpligt att använda i exempelvis arbetsansökningar och andra formella texter, t.ex. faktauppsatser. Man bör kunna använda både ”de/dem” och ”dom”, men inte i samma text. Välj orden utifrån vilken typ av text du skriver. Hur vet man då om det ska heta "de" eller "dem"? Jo, det är faktiskt ganska enkelt. Byt ut ordet de/dem mot hon och henne (OBS! Det MÅSTE vara just hon och henne!). Om meningen låter bra med "hon" så är det ordet "de" du är ute efter. Om meningen måste ha "henne" för att kunna fungera är det "dem" som är lösningen. Hon = De. Henne = Dem. Enkelt!

Hur styckeindelar man?

En styckeindelning är en hjälp för läsaren som visar var ett ämne är färdigbehandlat, och var det kommer ett nytt ämne. Exempelvis kan en ny dag i en resebeskrivning eller ett skifte från hammare till såg i en verktygsbeskrivning utgöra en styckeindelning. En text med många korta stycken kan dock bli osammanhängande, medan en text med väldigt få och långa stycken kan bli jobbig att läsa. Kom ihåg: En styckeindelning är en hjälp för läsaren.

Det finns två olika sätt att styckeindela. Man kan göra ett indrag i början av varje stycke, något som ofta används i tryckt text (t ex böcker). Kom ihåg att första stycket i en text eller i ett nytt kapitel inte ska ha indrag:

"Det lovade att bli en varm och klarögd sommardag. Pastorsadjunkten hade redan börjat svettas. Solstrålen hade trängt igenom vindsgluggen och retat honom att nysa. Ljuset hade öppnat hans värkande ögon som kniven öppnar ett par motsträviga ostron.
      Olustig till sinnes tassade han fram till gluggen med nattskjortans smutsgrå klocka klämtande kring benen och stack huvudet i morgonljuset, bländad och vilsen som en svalunge spejande ur sitt bo. Ännu låg något av daggen kvar och silade morgonljuset genom sin hinna av glas.
      Värmen låg som en darrande ånga över gårdsplanen. Den drabbade honom häftigt som ett främmande element, och han kände svetten sticka som nålstygn i huden innan dropparna äntligen bröt fram och började tillra." (Ur Sven Delblancs Prästkappan)
***

Det andra sättet att styckeindela är att göra en blankrad, d v s slå ENTER två gånger (obs! Inte bara EN gång.). Detta sätt är vanligt i uppsatser och rapporter.

"Det lovade att bli en varm och klarögd sommar dag. Pastorsadjunkten hade redan börjat svettas. Solstrålen hade trängt igenom vindsgluggen och retat honom att nysa. Ljuset hade öppnat hans värkande ögon som kniven öppnar ett par motsträviga ostron.

Olustig till sinnes tassade han fram till gluggen med nattskjortans smutsgrå klocka klämtande kring benen och stack huvudet i morgonljuset, bländad och vilsen som en svalunge spejande ur sitt bo. Ännu låg något av daggen kvar och silade morgonljuset genom sin hinna av glas.

Värmen låg som en darrande ånga över gårdsplanen. Den drabbade honom häftigt som ett främmande element, och han kände svetten sticka som nålstygn i huden innan dropparna äntligen bröt fram och började tillra." (Ur Sven Delblancs Prästkappan)
***

 

Nedanstående sätt är otydligt och olämpligt, men tyvärr vanligt. Gör INTE så här (ENTER en gång):

"Det lovade att bli en varm och klarögd sommar dag. Pastorsadjunkten hade redan börjat svettas. Solstrålen hade trängt igenom vindsgluggen och retat honom att nysa. Ljuset hade öppnat hans värkande ögon som kniven öppnar ett par motsträviga ostron.
Olustig till sinnes tassade han fram till gluggen med nattskjortans smutsgrå klocka klämtande kring benen och stack huvudet i morgonljuset, bländad och vilsen som en svalunge spejande ur sitt bo. Ännu låg något av daggen kvar och silade morgonljuset genom sin hinna av ljusgrönt glas.
Värmen låg som en darrande ånga över gårdsplanen. Den drabbade honom häftigt som ett främmande element, och han kände svetten sticka som nålstygn i huden innan dropparna äntligen bröt fram och började tillra." (Ur Sven Delblancs Prästkappan)

Heter det "vår" eller "våran"?

När man skriver heter det "vår" och "vårt". "Våran" och "vårat" tillhör talspråket. Samma sak gäller givetvis också "er" och "eran".

När använder man stor bokstav?

Stor bokstav används i början av varje ny mening och i egennamn (som Jesper eller Volvo). Problem kan emellertid uppstå vid sammansättningar av ord. Om den första orddelen från början har stor bokstav, ska även det sammansatta ordet ha stor bokstav: "Oscar" + "nominering" blir i en sammansättning Oscarsnominering. Minns att även om "Holland" har stor bokstav så har "holländsk"och "holländare" liten bokstav.

Hur skrivs förkortningar?

Till att börja måste vi konstatera att man bör vara sparsam med förkortningar. Förkortningar kan komplicera läsandet, särskilt om den använda förkortningen inte är särskilt vanlig. Om förkortningar används, t.ex. när utrymmet är begränsat, rekommenderar Svenska språknämnden att varje förkortat ord avslutas med punkt och att inget mellanslag används: o.s.v., etc. och bl.a. Observera att förkortningen m.m. står för "med mera", medan mm står för "millimeter".

Vad är en särskrivning?

En särskrivning är två ord som borde sitta ihop i ett enda ("bil dörr" istället för "bildörr"). Det svenska språket sätter ihop de flesta sådana här konstruktioner till ett enda ord. Det lättaste sättet att ta reda på om det ska vara ett eller två ord är att läsa upp meningen högt för sig själv. I ett exemplet ovan uttalas "bil dörr" som om det ingick i en uppräkning av en massa olika saker, t.ex. glass, grönsak, bil, dörr, åsna. Lyssnar man på de uttalade orden märker man att alla dessa ord uttalas ganska enformigt med ett enda tonläge. I ordet "bildörr" förändras tonen. Kan man höra skillnaden i "bil dörr" och "bildörr" så kan man också avgöra om andra ord ska skrivas ihop eller isär. Skrivihop.nu ger exempel på hur tokigt det kan bli om ett ord felaktigt skrivs isär till två.

När ska jag skriva ut punkt och komma?

Det lättaste svaret vore att säga att punkt skrivs när meningen är slut, och komma skrivs mellan meningsdelarna. Så lätt kommer vi dock inte undan, men lösningen är heller inte särskilt mycket svårare. Det absolut bästa och enklaste sättet att få veta var punkt och komma ska placeras är att läsa texten högt för sig själv. (Det är yttersta vikt att texten läses högt.) Ni kommer att märka att ni här och var tvingas ta andningspauser, och kanske andra pauser som känns riktiga. Alla dessa pauser motsvarar en punkt eller ett komma i skrift. En kort paus är detsamma som ett komma, och en lång paus visar att ni ska sätta punkt. Det finns också vissa regler som exempelvis säger att komma ska sättas ut vid uppräkningar: Jag köpte en fisk, en banan, ett päron och en cykel.

 

Heter det "medan" eller "medans"?

Om man skriver heter det alltid "medan", såvida man inte vill skriva talspråk i en replik i till exempel en novell. "Medan" är alltså både tal och skriftspråk, och därmed alltid korrekt. "Medans" är talspråk och bara korrekt när man talar eller när man vill skriva som om någon talar.

Heter det "var" eller "vart"?

"Var" visar på befintlighet. Någon befinner sig ("stillstående") på en och samma plats - "Var är han?". "Vart" anger rörelse. Någon är på väg någonstans - "Vart ska han gå?".