ÖVRIGT - FILMKUNSKAP
Filmhistoria
Camera obscura – 1000-talet
Att slå fast vilket år filmen uppfanns är i det närmaste en omöjlighet. Problemet består i hur man definierar film. Exempelvis hävdar vissa att skuggspel, d.v.s. när man med hjälp av ett ljussken gör skuggfigurer på väggen med händerna, skulle vara filmens födelse. Stor roll för filmen har i alla fall camera obscura spelat. Camera (lat. ”rum”) obscura (lat. ”mörk”) är en låda – eller ett mörkt rum. Genom att låta solstrålar (eller starkt ljus) passera genom ett litet runt hål kan man få en projektion på väggen av det som finns utanför lådan, men projektionen är upp- och nervänd.
Principen bakom camera obscura var känd i det antika Grekland, men camera obscura användes inte förrän på 1000-talet. Efter att uppfinningen förbättrats med en optisk lins och en glasskiva kunde man se bilden utanför lådan.
Stillbild och rörlig bild – 1800-talet
Fransmännen Louis Dagurre och Joseph Nicéphore Niepce utgick från camera obscura på 1800-talet när de lyckades skapa det första fotografiet. 1889 skapade ett företag en speciell film som Thomas Alva Edison drog fördel av. Han lät filmen gå ryckvis förbi linsen, och tog på så sätt en serie av bilder. När man visade dessa efter varandra såg det ut som om människorna på bilderna rörde sig. Världens första film visar när Edisons medhjälpare nyser.
Ungefär samtidigt som Edison skapade sin filmkamera gjorde bröderna Lumière, Auguste och Louis, i Frankrike en liknande uppfinning. Deras kamera tog 16 bilder i sekunden medan Edisons tog 40 bilder i sekunden. Lumières filmer hade således sämre kvalitet, men filmen räckte å andra sidan längre. Det var just bröderna Lumière som ordnade historiens första filmvisning, genom de 10 minuter långa filmerna de skapat. Biopubliken var fascinerad av bilderna, och vissa trodde att bilderna på ett skenande tåg som var på väg rakt mot kameran var verkliga, och slängde sig därför under bänkarna. Sverige hakade tidigt på den nya trenden, och redan 1897 visades den första biofilmen i Sverige. 10 år senare bildades det filmbolag som nästan genast döptes om till Svenska Bio, vilket också blev grunden till AB svensk filmindustri (SF).
Filmens barndom
Medan filmen mest användes av marknadsunderhållare i England, valde man att i Frankrike och USA att bygga biografer. Som med de flesta nya företeelser var det arbetarklassen som fick bli försökskaniner. Medelklassen såg filmens intåg som okulturellt och kanske till och med som ett av djävulens påfund. Så småningom började man att välja nya ämnen att berätta om på filmduken, och nu kunde även medelklassen ta till sig nymodigheten. USA blev världens främsta filmnation under första världskriget (1914-1918).
I början av 1900-talet bildades flera stora filmbolag i USA, och dessa såg så småningom till att gemensamt få monopol på filmandet i landet. De bolag som inte ingick i monopolet gjorde sitt bästa för att komma undan det mäktiga monopolet och flyttade så långt västerut som möjligt – Los Angeles. Detta fick till följd att när monopolet kort efter att det skapades upplöstes (med hjälp av amerikanska lagar som motverkar monopol), så blev Hollywood i änglarnas stad centrum för amerikansk film.
För Sveriges del gick det utmärkt under denna tid. Mauritz Stiller och Victor Sjöström, båda regissörer, såg till att Sverige omtalades i hela den övriga världen. (Språket i filmerna var inget problem eftersom det fortfarande var stumfilm som gällde.)
Filmteknikens utveckling
När de första filmerna kom stod kameran helt stilla och visade vad som hände på scenen, ungefär som om den var en extra åskådare vid en teaterföreställning. Tidigt förstod dock filmskaparna att man kunde förflytta kameran under filmning, ändra storleken på bilden eller dra en filmsekvens baklänges. Den man som kanske mest av alla har påverkat hur film berättas är D W Griffith. Han berättade filmen som om det vore en bok. Han delade upp scenerna i små bitar, för att kunna filma närbilder eller för att kunna växla flera gånger mellan två olika delar av scenen.
Filmstjärnorna
1913 anlände en ung man från England till USA. Han uppmärksammades och blev en av de första filmstjärnorna, klädd i stora skor och plommonstop, och med en käpp i handen. Om Charlie Chaplin var en av de första, så var Greta Garbo den kanske största.
Skådespelarna hörs!
1927 visades den första ljudfilmen i New York. Detta skapade stora problem världen runt, eftersom man med ljudfilmens intåg nu var tvungen att bygga om biograferna och dessutom enbart ha skådespelare från det egna landet. Många storstjärnor tvingades sluta, eftersom deras röster inte alls fungerade på film. En av filmhistoriens största charmörer, Rudolph Valentino, visade sig både läspa och ha pipig röst, vilket innebar slutet för honom inom filmen. I Sverige hade filmskådespelarna en bakgrund från teatern, och därför var deras röster redan skolade och passande. En av de svenska stjärnorna blev Edvard Persson.
Även om filmen nu – åtminstone till en början – drog större publik, så blev det dyrare att producera filmerna. Filmindustrin drabbades av ekonomisk kris, och endast åtta bolag klarade sig helskinnade ur krisen. Av dessa märks Paramount, Warner Brothers, Columbia, Universal och United Artists. Under denna tid – 1930-talet – upptäcktes stjärnor som Mae West, Clark Gable, Cary Grant, Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Dessutom blev komedin populär med bl.a. bröderna Marx och Helan och Halvan.
Steamboat Willie (1928) var den första tecknade filmen med synkroniserat ljud, och i och med den fick publiken för första gången stifta bekantskap med Walt Disneys Musse Pigg. I Storbritannien slår regissören Alfred Hitchcock igenom.
Propagandafilm
Innan och under första världskriget började man i Tyskland använda film i propagandasyfte, för att vinna opinion. Detta arbete fortsatte under andra världskriget i både Italien och Tyskland. I Tyskland tar staten helt kontrollen över filmproduktionen och censurerar sådant som dess medborgare inte ska få se, samt gör sitt bästa för att med filmens hjälp föra ut sitt budskap.
Konkurrens och utveckling
Under efterkrigstiden (1946-1956) fick filmbolagen i framför allt USA problem med konkurrensen från TV, men lyckades ändå få fram stjärnor som James Dean och Marilyn Monroe. När sedan vidvinkelobjektivet togs fram, som möjliggjorde den breda bioduk vi har idag, kunde filmen återfå lite av sin förlorade glans. Man skapade också lättare och smidigare kamera- och ljudutrustningar, vilket fick till följd att man kunde filma på platser som tidigare varit otänkbara. Sverige lyckades bra under krigsåren, men sedan började nöjesskatten att höjas, och de ständiga höjningarna blev till ekonomisk kris, och även svensk film fick konkurrens från TV. Ändå får Sverige en efterföljare till giganterna Stiller/Sjöström i Ingmar Bergman.
Steget mot nutid
På 60-talet gjorde Stanley Kubrick och Roman Polanski succé, för att bara nämna några. Tiotalet år senare, på 70-talet, tappade filmbolagen återigen publik i biosalongerna. Räddningen blev videobanden, som tog med sig filmen in i vardagsrummen, samt ett antal talangfulla herrar som skulle komma att bli legender: Francis Ford Coppola, George Lucas, Steven Spielberg och Martin Scorsese.
Under 80-talet fortsatte minskningen av publik i biograferna. Detta fick till följd att filmbolagen valde att satsa på säkra kort, det vill säga mycket action, äventyr och komedi, och gärna uppföljare. Dessutom var det ett måste att ha med någon av de största manliga stjärnorna i filmen. Trots att publiken lyste med sin frånvaro i biosalongerna så gick det oerhört bra för amerikansk film detta decennium. I vissa länder var det nästan enbart amerikanska filmer som visades, och världen fick lära känna Clint Eastwood, Sylvester Stallone, Arnold Schwarzenegger, Robert de Niro och Harrison Ford. 80-talet bjöd också på en helt ny trend: Musikvideofilmer.
Dramaturgi
Dramaturgi är läran om dramatiskt berättande.
En film har oftast ett budskap, något som filmskaparen vill berätta för den som tittar. Detta budskap kallas i filmvärlden för premiss. En film kan bara ha en enda premiss, som helst ska kunna sammanfattas i en enda mening, t.ex. ”kärleken övervinner allt” (Notting Hill) eller ”brott lönar sig inte” (samtliga James Bond-filmer).
En film kan vara uppbyggd på följande sätt:
Anslag
Presentation
Fördjupning
Konfliktupptrappning-gestaltning
Konfliktförlösning
Avtoning
Anslag
Filmens början kallas anslag. Tanken med anslaget är att fånga åskådarnas intresse, men anslaget har fler uppgifter vilka beskrivs längre ner på sidan. I en film är anslaget detsamma som en händelse, och i bästa fall ska händelsen göra att du kan identifiera dig med och känna sympati för huvudpersonen. Ett klassiskt sätt att uppnå detta är att se till så att huvudpersonen hamnar i ett underläge. Ett exempel på det är när Tom Hanks blir beskjuten av tyskarna i Rädda menige Ryan. De allierade (och kameran befinner mitt ibland dessa) dör som flugor i den skur av kulor som smattrar från tyskarnas skyddsvärn. Det råder ingen tvekan om vem publiken ska heja på.
Följande är anslagets huvudsyften:
1. Skapa framåtrörelse. (Vi ska bli nyfikna på fortsättningen av filmen.)
2. Presentera huvudkonflikten i filmen. (Darth Vader ger sig på ett rebellskepp i Stjärnornas krig. Hela handlingen kretsar just kring kampen mellan det onda Imperiet och de goda rebellerna. En film kan innehålla många konflikter, men det är alltså huvudkonflikten som är intressant här.)
3. Placera huvudpersonen i underläge i huvudkonflikten.
Slutligen ska anslaget vara kort, helst under 3 minuter.
Presentation
Efter anslaget förses vi med information om filmens karaktärer och övriga konflikter. Dessutom får vi veta var och när filmen utspelar sig. Rollerna i en film kan jämföras med olika instrument i en orkester. Varje instrument har sitt läte och sitt sätt att spela, och tillsammans utgör alla instrument orkestern. Rollerna i en film spelar också med (eller mot) varandra, och måste också vara olika varandra för att bilda helheten. Detta kallas orkestrering. Följande är de vanligaste rollerna:
Den drivande karaktären
... är den roll som sätter igång händelseförloppet. Denna roll segrar eller besegras i slutet i konfliktförlösningen. Karaktären utvecklas inte under filmen.
Huvudkaraktären
...är den roll i filmen som publiken ska identifiera sig med. Denna roll utvecklas igenom hela filmen. Från början är karaktären så långt ifrån sitt mål som möjligt (otränad Rocky utan möjlighet att besegra sin gigantiska motståndare), men i slutet lyckas karaktären med sitt mål (eller lyckas nästan). Denna roll behöver inte vara, men är ofta, densamma som huvudrollen.
Antagonisten
...är den drivande karaktärens motsats. Antagonisten genomgår ingen utveckling och är jämnstark med den drivande karaktären. De båda måste mötas för att avgöra vem som är starkast.
Sidoroller
...(vanligen kallade biroller) har som uppgift att förstärka huvudkaraktärens utveckling. Sidorollerna är antingen lika huvudkaraktären (som en skugga) och kallas då skuggroller, eller så är de huvudpersonens motsats, och kallas då kontrastroller.
Närmaste relation
...är en roll som endast kan existera tillsammans med en annan roll (exempelvis huvudrollen). Rollens uppgift är att förse publiken med information om den andra rollens tankar och känslor. När utomjordingarna börjar skjuta mot Will Smith och hans vänner i Indenpendence Day kan inte Will Smith visa rädsla eftersom det skulle fungera dåligt med hans rollfigur. Istället får vännerna visa rädsla.
Likaren
...är den i filmen som ska likna oss som tittar, och ska reagera så som vi själva skulle reagera.
Normen
...är en högst vanlig person som dyker upp i filmen för att få oss att tänka till, och visa att detta skulle kunna hända oss själva.
Berättarkomponenter
Här kan det vara på sin plats att sticka emellan med det som kallas berättarkomponenter. Berättarkomponenterna är olika hjälpmedel som används i en film för att skapa en viss effekt eller stämning hos publiken. Vi är alla fulla av fördomar, vilket filmskaparna utnyttjar. Vi förväntar oss att se vissa komponenter i vissa filmscener, och vi reagerar planenligt när vi ser dessa komponenter. Det är t.ex. troligare att en romantisk scen utspelas utomhus under en stjärnklar himmel med vacker musik i bakgrunden, än att den utspelas på ett slagfält med tunga trummor och distade gitarrer som ackompanjemang. Nedan följer 15 punkter med berättarkomponenter.
1 Människa |
Vad vi ser. |
| 6 Bildkomposition och sceneri 7 Bildstorlek 8 Kameravinklar 9 Kamerarörelser 10 Belysning |
Hur vi ser |
| 11 Klippning | |
| 12 Ljud 13 Musik 14 Dialog |
Vad vi hör |
| 15 Titel |
Så här skulle det kunna se ut om det handlade om en krigsfilm:
1 Människa - en man med trötta men hjältemodiga ögon. |
Vad vi ser |
| 6 Bildkomposition och sceneri - en man står på ett slagfält och ser förödelsen, dimman håller på att lätta 7 Bildstorlek - närbild på ögonen, utzoomning till helbild över slagfältet 8 Kameravinklar - från rakt framifrån till fågelperspektiv 9 Kamerarörelser - se 8 10 Belysning - tidigt dagsljus |
Hur vi ser |
| 11 Klippning - långsamma byten | |
| 12 Ljud - dova knallar hörs på avstånd 13 Musik - stillsam, dämpad 14 Dialog - "Varför skedde detta?" |
Vad vi hör |
| 15 Titel - We went to war |
Ovan berättas att en film kan vara uppbyggd på följande sätt:
Anslag
Presentation
Fördjupning
Konfliktupptrappning-gestaltning
Konfliktförlösning
Avtoning
Vi har avhandlat anslag och presentation. Turen har nu kommit till fördjupning.
Fördjupning
När presentationen är klar får man i regel veta lite mer om rollerna, och varför de handlar som de gör. Fördjupningen kan delas in i tre stadier:
1. Det vi faktiskt får veta om en person. (En film är kort, och det vi faktiskt får veta är sällan särskilt mycket.)
2. De slutsatser vi kan dra av det vi faktiskt fått veta. (Om vi ser en direktör antar vi genast att han eller hon är rik.)
3. Det vi inte vet om personen. (Detta stadie är det absolut mest omfattande. Vi får aldrig veta detta om personen, men ändå upplever vi det ofta som om vi fått lära känna rollen.)
I fördjupningen anges orsakerna till huvudkonflikten. Om detta inte upprepas kommer publiken inte att förstå filmen. Allt som är viktigt måste visas eller sägas flera gånger i en film.
Konfliktupptrappning-gestaltning
Äntligen är det dags för saker att hända. I små steg tas konflikten närmare och närmare sin höjdpunkt (även kallad klimax). Huvudkonflikten kan delas in i små avsnitt och leder mot samma klimax. Dessa delkonflikter har till uppgift att hålla vårt intresse för filmen vid liv. (Som exempel kan vi ta Frodo från Sagan om ringen, som råkar ut för än det ena äventyret än det andra, men hela tiden kommer han närmare höjdpunkten: Stunden då han ska förstöra sin ring.)
Konfliktförlösning
I konfliktförlösningen får vi veta vilka som blir ett par, och vem som vinner. I denna scen får den onde sitt straff, och den gode sin belöning.
Avtoning
Huvudkonflikten är nu löst, men vi vill ofta se vad som händer efteråt, och få rollfigurernas reaktioner på konfliktförlösningen. I vissa fall kan avtoningen innebära att vi själva får fantisera om hur det hela fortsätter. Detta kallas ibland "framåtrörelse i slutet". Ett sådant exempel återfinns i den tredje och sista filmen i Matrix-trilogin. Hur går det för huvudkaraktären Neo hos maskinerna? Dog han, eller ...?