Svensksidan

Den naturvetenskapliga världsbilden segrade på 1800-talet. Mänskligt beteende uppfattades som en produkt av arv och miljö. Man uppträdde alltså på ett visst sätt, beroende på hur uppväxten sett ut, samt beroende på vilka egenskaper man ärvt av föräldrarna. Naturalismen har fått sitt namn av det franska ordet naturaliste, som betyder naturvetenskaplig eller naturvetenskapsman. En grupp franska författare med Émile Zola (som bl.a. skrev Therésè Raquin) i spetsen försökte att tillämpa naturvetenskapen även på litteraturen. Allting skulle, likt naturvetenskapen, skildras objektivt och man skulle inte väja för det som var äckligt eller motbjudande. I och med dessa kriterier blev naturalismen en långt gången realism, som även beskrev det snuskiga, äckliga och obehagliga. Denna öppenhet uppskattades inte av alla, och filosofen Nietsche uttryckte föraktfullt detta med orden: ”Zola, eller lusten att stinka.”

 

Vetenskap bör vara detsamma som objektivitet, men ingen författare var helt objektiv. Ingen var alltså naturalist fullt ut, och störst betydelse fick naturalisterna för deras kritik av samhället och intresse för arbetarklassens förhållanden. Romanen var den litterära form som blev mest populär under denna epok, eftersom den gav utrymme för den utförlighet och detaljrikedom som genren krävde. En svensk naturalist var August Strindberg. Naturalisterna påverkades mycket av Darwins tankar om att människan är en produkt av arv och miljö.