Svensksidan

Åttiotalet

Åttiotalet (1880-1890) innebar i Sverige realism och naturalism, med August Strindberg som spjutspets. Mycket av åttiotalet var debatter i tidningar mellan olika skribenter. Under första hälften av epoken skrevs det mycket om könsroller och äktenskapsfrågor. Ofta var författarna kvinnor, men även norrmannen Henrik Ibsen valde detta ämne. Denna realism övergick sedan till naturalism mot slutet av 1880-talet, och då hade debatterandet avtagit.

Nittiotalet

Nittiotalet är en reaktion mot naturalismen. Nu skulle man sätta skönheten i centrum, liksom hembygden och traditionerna. En av de nya författarna var Verner von Heidenstam. Han gick ännu längre bort från naturalismen när han eftersträvade spänning, färg, fantasi och det exotiska. Dessa idéer är för övrigt väldigt lika de som styrde romantiken i Europa 100 år tidigare.

Åttiotalet och nittiotalet hör ihop, och hela händelseförloppet startas på 1880-talet i Sverige när industrialismen gör att människor tvingas in i städerna, bort från bondesamhället. En ny tid inleds därmed, men man tänker nostalgiskt tillbaka på den gamla tiden. Heidenstam skriver om sin hembygd Närke, och om den tid då Sverige var en stormakt. Andra författare som skriver under 90-talet om sina hembygder är Gustav Fröding och Selma Lagerlöf (Värmland) och Erik Axel Karlfeldt (Dalarna).

Heidenstam blev hyllad av kritikerna, vilket gjorde att Strindberg började känna att hans ställning var hotad. Strindberg baktalade därför Heidenstam, medan Heidenstam kritiserade naturalismen, i vilken Strindberg var den största svenska författaren. De skickade brev till varandra, men Strindberg slutade så småningom att svara. Det hela blev en del av den så kallade Strindbergsfejden, där Strindberg kritiserade dåtidens kändisar och bestämmande makt till höger och vänster.