Bakom titeln Sture hof : menyer 2005-2016 finns en ovanlig bokidé: att göra restaurangmenyer till kulturhistoria. Här går jag igenom vad boken faktiskt är, vem Peter Kihlgård är, varför Klas Östergrens förord spelar roll och varför just en menybok kan bli ett intressant litterärt objekt.
Det här är den korta bilden av boken och dess författare
- Namnet leder främst till en bok och en restaurangmiljö, inte till en fristående författarprofil med samma namn.
- Peter Kihlgård är den tydligaste litterära rösten bakom projektet och har en lång bana i svenskt författarskap.
- Boken samlar menyer från Sturehof under åren 2005 till 2016 och fungerar därför som ett kulturhistoriskt tidsdokument.
- Volymen blir intressant för att den förenar språk, formgivning, gastronomi och minne i ett och samma objekt.
- För den som läser kulturellt snarare än kulinariskt säger den mycket om hur vardagliga texter kan få litterärt värde.
Vad boken egentligen är
Det första jag vill reda ut är att det här inte är en vanlig roman eller en traditionell författarbok. Volymen handlar om restaurangmenyer från Sturehof, samlade över en längre period, och den är byggd som ett arkiv över smak, språk och restaurangidentitet snarare än som en berättelse i vanlig mening. Just därför blir den också mer intressant än många först tror.
Sturehof är i sig en svensk institution i Stockholms restaurangliv, och det ger boken ett tydligt sammanhang. När menyerna samlas i en stor, påkostad volym blir de inte bara arbetsmaterial från köket utan också dokument över hur en plats vill beskriva sig själv. Det är här boken lämnar det rent praktiska och blir kulturhistoria.
Jag tycker att den här typen av utgivning säger mycket om svensk bokkultur: vi nöjer oss inte alltid med att läsa en text för dess innehåll, utan vi läser också dess form, rytm och sammanhang. Det är en bra utgångspunkt för att förstå varför Peter Kihlgård kopplas till projektet, och det leder mig vidare till hans roll som författare.
Peter Kihlgård och den litterära blicken
Peter Kihlgård, född 1954, har enligt Albert Bonniers Förlag en stark position i det litterära Sverige. Han är romanförfattare och dramatiker, men också en skribent som ofta arbetar med tonfall, precision och en tydlig känsla för språkets yta. Det är inte oviktigt i ett projekt som detta, där själva listan av rätter måste få en form som håller för läsning.
Det jag uppskattar med Kihlgårds typ av medverkan är att den inte försöker göra menyerna till något de inte är. I stället lyfter han fram det som redan finns där: namn, ordval, rytm, upprepningar och små förskjutningar mellan olika årgångar. En bra författare i ett sådant sammanhang fungerar nästan som en redaktör för smak och blick.
Med andra ord: här handlar författarskapet inte om att hitta på en fiktiv värld, utan om att organisera ett verkligt material så att det får nya betydelser. Det är en kompetens som är ovanligt användbar i kulturprojekt, och just därför fungerar Kihlgård här. Nästa fråga blir då varför menyer över huvud taget kan bära så mycket mening.
Menyer som kulturhistoria
Menyer är ofta underskattade som texttyp. De läses snabbt, ibland bara några minuter, men de rymmer mer än man först ser. De visar vad en restaurang vill signalera om sig själv, vilka råvaror den lyfter fram, vilken publik den riktar sig till och hur den vill placera sig i sin samtid. När man samlar många menyer från samma plats blir det tydligt hur kultur förändras nästan utan att vi märker det.
Jag brukar läsa den sortens material i flera lager:
| Det man ser direkt | Det materialet avslöjar |
|---|---|
| Rättnamn och råvaror | Vad köket prioriterar och vilka smaker som anses värda att lyfta fram |
| Språk och rubriker | Om tonen är elegant, lekfull, klassisk eller modern |
| Prisnivå och struktur | Vilken typ av gäst man tänker sig och hur högt restaurangen vill positionera sig |
| Återkommande rätter | Vilka delar av identiteten som håller över tid och vilka som byts ut |
Det är precis den här typen av vardaglig kulturhistoria som gör boken läsvärd även för den som inte går till Sturehof. För mig blir den ett exempel på hur ett till synes begränsat material kan säga något större om svensk smak, urban livsstil och hur vi skriver fram våra miljöer. Och när det materialet dessutom är snyggt formgivet uppstår nästa nivå av läsning.
Formen gör halva jobbet
Den här boken fungerar också som ett grafiskt objekt. Det är viktigt, för menyer är till sin natur flyktiga: de används, byts ut och glöms bort. När de samlas i en volym får de plötsligt ett annat liv. Jag läser därför inte bara texten utan också hur boken är byggd, hur sidorna möter varandra och hur det visuella materialet styr upplevelsen.
Samarbetet mellan författare och formgivning är här avgörande. Johan Pettersons roll som formgivare gör att innehållet inte bara staplas på varandra, utan får en rytm som går att bläddra i. Det är en påminnelse om att bokkonst inte bara handlar om omslag eller papper, utan om hur läsaren leds genom materialet. I en menybok är det särskilt viktigt, eftersom texten annars lätt hade blivit ren dokumentation.
Om jag skulle peka ut vad som gör ett sådant projekt starkt, skulle jag säga tre saker: storformatet, den tydliga återhållsamheten och känslan av att inget element är slentrianmässigt valt. Det här är inte en bok som skriker efter uppmärksamhet. Den kräver snarare ett lugnt öga. Och just där blir den ett intressant objekt för den som gillar litteratur, design eller både och.
Så läser jag den som bok och inte bara som minne
Det går att närma sig volymen på flera sätt, men jag tycker att den blir bäst om man läser den aktivt. Då försvinner inte menyns praktiska ursprung, men den får sällskap av ett mer analytiskt sätt att se på text.
- Läs förordet först. Klas Östergrens röst ger en ram som gör att boken känns som mer än ett samlingsalbum.
- Bläddra kronologiskt. Då ser du hur ton, ordval och presentation förändras över tid.
- Markera återkommande råvaror och rätter. Där ser du vad som håller över tid och vad som är mer tillfälligt.
- Läs högt för dig själv. Menyspråk blir ofta tydligare när man hör rytmen i namnen och formuleringarna.
Den här läsningen fungerar särskilt bra om du själv skriver om mat, stad, kultur eller miljöer där detaljerna betyder mycket. Men även en vanlig läsare märker snabbt att menyer inte är neutrala. De är små iscensättningar av identitet. Det är också därför boken fortfarande kan väcka nyfikenhet långt efter att den ursprungliga perioden är över.
Vad den lär oss om smak, språk och minne
För mig är den största poängen med boken att den visar hur lätt det är att missa värdet i det vardagliga. En meny verkar först vara ett rent verktyg, men i rätt händer blir den ett spår av en tid, en plats och ett sätt att tala om njutning. Det är en ganska stark påminnelse om hur mycket kultur som faktiskt ligger gömd i sådant vi normalt bara skummar förbi.
Om du vill förstå varför den här volymen är relevant, tänk inte på den som ett kuriosaföremål. Tänk i stället på den som ett möte mellan författarskap, design och svensk restauranghistoria. Då blir det tydligt varför Peter Kihlgård passar så bra i sammanhanget och varför boken fortfarande har något att säga om hur vi skriver fram smak, minne och miljö.
Jag skulle därför rekommendera den till läsare som uppskattar litterära sidospår, bokobjekt med tydlig formkänsla och kulturhistoria som går att läsa i små fragment. Det är en smal bok i ämnet, men ovanligt generös i vad den faktiskt avslöjar.
