Futurismen - så känner du igen rörelsen och dess idéer

Futurismen är en av de modernistiska rörelser som tydligast visar hur konst kan fungera som både estetik och program. Här går jag igenom vad rörelsen ville förändra, hur du känner igen dess formspråk, vilka konstnärer som formade den och varför den fortfarande är viktig i kulturhistorien. Jag tar också med den svenska vinkeln, eftersom futurismens idéer blir ännu intressantare när de jämförs med hur modernismen växte fram i Norden.

Varför futurismen uppstod just då

Jag brukar läsa futurismen som en rörelse som föddes ur en specifik sorts rastlöshet. Industri, järnvägar, bilar, elektricitet, film och nya massmedier förändrade vardagen i snabb takt, och för många konstnärer kändes den äldre bildvärlden plötsligt för långsam. Tate beskriver Futurismen som en italiensk rörelse från början av 1900-talet som ville fånga det moderna livets dynamik, och det fångar kärnan ganska väl.

Det hela var dock mer än en stil. När Filippo Tommaso Marinetti publicerade sitt manifest 1909 blev Futurismen ett kulturellt angrepp på museer, akademier och traditioner som ansågs hålla konsten fast i gårdagen. Rörelsen ville inte bara visa fart, utan också tänka i fart: snabbare, hårdare, yngre, mer teknik, mindre vördnad. Det gör den fascinerande, men också svår. För där finns redan från början en aggressiv modernitetsdyrkan som senare får politiska följder.

• Mot det gamla handlade inte bara om smak, utan om ett aktivt brott med kulturarvet.
• Mot det statiska betydde att konst skulle visa rörelse, energi och förändring.
• Mot den traditionella bilden betydde att form, text och rytm kunde blandas.
• Mot den passiva betraktaren betydde att verket skulle kännas som en stöt snarare än en stilla vy.

När man väl ser den drivkraften blir det också lättare att känna igen själva formspråket, och det är där nästa steg börjar.

Så känner du igen futuristisk konst

Det tydligaste i Futurismen är inte ett enskilt motiv utan känslan av acceleration. Jag letar nästan alltid efter diagonaler, upprepade former, upplösta konturer och en bildyta som verkar vilja gå i rörelse även när den är stilla. Människor, hästar, bilar, städer och maskiner återkommer, men de är sällan avbildade lugnt och neutralt. De pressas fram, splittras upp eller fördubblas så att ögat måste arbeta snabbare.

Futuristiska konstnärer var också ovanligt intresserade av text, affisch, poesi och layout. I deras värld hörde ord och bild ihop. Den italienska idén om parole in libertà, ord i frihet, betyder i praktiken att typografi, placering och ljudvärde får lika stor betydelse som vanlig mening. Det är en av anledningarna till att futurismen känns så modern även i dag.

Det är alltså lätt att blanda ihop Futurismen med andra modernistiska riktningar, men skillnaden sitter ofta i inställningen till rörelse. Kubismen analyserar formen, expressionismen laddar känslan, medan Futurismen vill få bilden att uppträda som om den själv var i språng. Men rörelsen blir verkligt intressant först när man ser vilka konstnärer som gjorde den konkret.

De konstnärer och verk som bär rörelsen

Om man ska förstå Futurismen snabbt räcker det inte att läsa manifestet. Man måste också se vilka verk som faktiskt bar upp idéerna. Det är där rörelsen går från teori till bild, ljud och rum.

För mig är Boccioni central eftersom han visar att Futurismen inte bara handlar om vad man avbildar utan hur man låter form och volym lösas upp av rörelse. Russolo är lika viktig av ett annat skäl: han öppnar för att buller, maskiner och stadsljud kan räknas som konstnärligt material. Där blir rörelsen större än måleriet. Den blir ett sätt att förstå hela det moderna sinnet.

Om du möter verken i dag är det smart att inte bara fråga ”Vad föreställer detta?”, utan också ”Vad försöker detta verk få mig att känna om tid, tempo och framtid?”. Det leder oss vidare till hur idéerna togs emot utanför Italien, särskilt i Norden.

Futurismen i svensk och nordisk kulturhistoria

I Sverige fick Futurismen aldrig samma samlande kraft som i Italien, men den kom ändå att fungera som en viktig referenspunkt för moderniteten. Göteborgs konstmuseum beskriver hur modernismen fick sitt genombrott i svensk konst 1909, och det är en bra påminnelse om att svenska konstnärer samma år stod mitt i ett internationellt skifte. De lånade, filtrerade och omformade impulser från Paris, Berlin och Milano snarare än att följa en enda rörelse rakt av.

Det betyder att Futurismen i svensk kulturhistoria ofta syns indirekt. Svenska modernister var sällan futurister i strikt mening, men de arbetade med samma stora frågor: hur ser ett modernt seende ut, hur skildras rörelse, och hur mycket tradition tål en bild innan den måste brytas upp? Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald är bra exempel på konstnärer som visar hur starkt det internationella modernistiska trycket var, även när uttrycket fick en annan karaktär än den italienska Futurismen.

• Futurismen blev en import av idéer snarare än en dominerande svensk skola.
• Modernitetens motiv spreds ändå via konstresor, utställningar och tidskrifter.
• Den svenska versionen av modernism var ofta mindre aggressiv och mer färg- eller formorienterad.
• Kulturhistoriskt värde ligger därför i att se vad som behölls, vad som tonades ned och vad som omtolkades.

Det gör att Futurismen i Norden är mest intressant när man läser den som en del av ett större samtal om tempo, stad och framtid, inte som en isolerad stil. Och just där blir också rörelsens mörkare sida viktig att hålla fast vid.

Den politiska skuggan som inte går att hoppa över

Jag tycker att en seriös läsning av Futurismen måste bära två saker samtidigt: formens uppfinningsrikedom och ideologins problem. Rörelsen dyrkade fart, kraft, maskiner och ungdom, men flera av dess texter gick också i riktning mot våld, nationalism och en romantisering av krig som ”renande” kraft. Det gör att Futurismen inte bara är en stilhistoria; den är också ett exempel på hur modernitet kan laddas politiskt.

Det viktiga här är nyanserna. Futurismen är inte identisk med fascismen, men delar av dess språkbruk och världsbild gjorde den historiskt sårbar för auktoritära idéer. Därför går det inte att beundra de formella innovationerna utan att samtidigt se vad de var sammanflätade med. Det är en obekväm men nödvändig insikt, och enligt mig är det just den som gör rörelsen så relevant för kulturhistorien.

• Som estetisk kraft bröt Futurismen upp bilden av vad konst kunde vara.
• Som idévärld kunde den bli aggressiv, elitistisk och våldsbejakande.
• Som historiskt fenomen visar den hur konst och politik ibland drar åt samma håll.

Det är också därför rörelsen fortfarande diskuteras. Inte för att den är enkel att älska, utan för att den är svår att reducera till en enda etikett. Och när man väl har den balansen på plats blir det mycket lättare att läsa ett futuristiskt verk i dag utan att missa det viktigaste.

Så läser jag ett futuristiskt verk i dag

När jag möter Futurismen försöker jag inte först avgöra om verket är ”vackert”. Jag börjar i stället med tre ganska praktiska frågor: Vad gör bilden med min upplevelse av rörelse, vilken framtid antyder den, och vad döljer sig bakom entusiasmen? Det är ett effektivt sätt att läsa rörelsen utan att fastna i yta.

1. Jag letar efter tecken på acceleration, till exempel upprepade former, diagonaler och upplösta konturer.
2. Jag frågar mig om verket blandar bild, text eller ljud på ett sätt som bryter mot äldre konstregler.
3. Jag jämför det med kubism och expressionism för att se vad som faktiskt är futuristiskt och vad som bara är allmänt modernt.
4. Jag läser alltid den ideologiska tonen: firar verket energi och teknik, eller försöker det också tänka kritiskt?
5. Jag försöker förstå vilket slags framtid verket föreställer, eftersom Futurismen nästan alltid är mer vision än dokument.

Om du vill förstå rörelsen snabbt, börja med Boccioni och Balla, läs manifestet som ett konstnärligt och politiskt dokument på samma gång, och fråga sedan vilken sorts framtid verket faktiskt säljer. Då blir Futurismen mer än en stil från 1900-talets början. Den blir ett koncentrat av modernitetens löften, brådska och risker.